Att sakna så det gör ont
Hjärtehäst, min allra finaste ögonsten, om jag kunde så skulle jag åka och hämta tillbaka dig till jordelivet på en gång.
Jag saknar dig.
Jag saknar långa dagar i stallet, jag saknar varma sommarkvällar, barbacka på din rygg, jag saknar att sitta i gräset medan du betar vid min sida. Jag saknar att galoppera i djupsnö och komma tillbaka till stallet alldeles rosig i ansiktet. Till och med hösten saknar jag, trots att du alltid fick mugg som skulle behandlas.
Men mest av allt saknar jag att öppna stalldörren tidigt på morgonen och mötas av en mullrande gnäggning som betydde ungefär "kommer du äntligen så jag får min mat". Och att få en skur med havre över sig varje gång du kastade den ur krubban, varför vet jag inte, men det var ditt sätt att äta..
Jag saknar att du var rädd för att skritta i vatten, men inte hade några problem att galoppera i vattenpölar.
Jag älskade att du var rädd för stenar, men inte för lastbilar, jag saknar långa rundor i skogen. Mysdagarna.
Jag saknar allt med Dig.
Idag är det två år sedan min finaste, men mycket speciella älskling lämnade jordelivet.
Jag saknar dig så mycket att det gör ont i mig.
Det är som om hjärtat har ryckts ut på mig och lämnat ett stort gapande sår som aldrig vill läka.
Jag saknar dig. <3
