solen skiner som ett hån mot oss som sörjer
Vädret bryr sig inte om att man sörjer. Jag hade fel imorse. Regnet varade bara någon timme efter att jag gått upp. Sedan lös solen som ett hån mot mitt ansikte under tiden jag tog hand om de två djuren i stallet. Den ena som skulle ridas och den andra som skulle longeras. Hela tiden sken solen, bara för att retas, bara för att det är en fruktansvärd dag.
Var vid graven förut, åkte dit tillsammans med Ylva. Lena hade bett oss båda att komma dit samtidigt med dem och några till. Så det gjorde vi, tror nog att det uppskattades av henne att vi kom dit! Och trots att det är tungt att prata med henne så kändes det ändå skönt att göra det och vara där och visa sitt stöd.